Med 2017 års bästa album The Assassination of Julius Caesar i ryggen, är förväntningarna på Kristoffer ”Garm” Rygg och hans manskaps uppföljare enorma. Nu når inte Flowers of Evil riktigt upp till denna mästerliga nivå, men är likväl ett fantastiskt album. Det fortsätter på den inslagna elektroniska stigen, men visar samtidigt på utveckling.
Istället för att fortsätta retroflörta med synthwave och experimentell dansmusik rör sig gänget här närmare den väg Depeche Mode hittade på 90-talet. Där det tidigare albumet tog en närmast totalt digital väg, översätter bandet här det syntiga landskapet till en organisk tolkning, vilket medför en mörkare och dystrare tonalitet till de poppiga melodierna. Ett naturligt steg för ett bandet som också utmärker sig live.
