Efter den ljuvliga kombinationen gitarroväsen och popgenialitet på 2012 års Twins var förväntningarna på årets album var skyhöga. Men Sleeper är inte albumet som innebär Ty Segalls stora genombrott. Även här finns visserligen melodiska små lättpsykedeliska mästerverk som She Don’t Care, men om de tidigare begravdes under stenhårt mangel är det den här gången snarare svårt att lyfta dem ur det huvudsakligen akustiska lo-fi-murret.
Det är för tidigt att avgöra om Sleeper ska betraktas som en övergångsritual - som skivbolaget resonerar - eller som ett hastigt inspelat mellanspel i Ty Segalls korta men löjligt produktiva karriär (sju album sedan debuten för fem år sedan, plus oräkneliga singlar och annat löst). Oberoende av vilket hittar han förhoppningsvis snart mer fokuserade former för sin sprudlande energi och sin popkänsla.
