Ty Segall – Fudge Sandwich

Patrik Forshage 00:00 7 Nov 2018

När fyra månader passerar utan ett enda litet album från musikvärldens mest produktiva geni hinner man börja bli lite orolig. Men Ty Segall är omtänksam mot sina följare, så när nästa eklektiska dubbelalbum verkar dra ut ytterligare några veckor på tiden slänger han ut ett samarbete eller som här ett spontant coveralbum för att hålla oss lugna. Även om det inte är lika fantastiskt som hans ”riktiga” skivor räcker det för att sänka blodsockerhalten till rimliga nivåer. 

Spencer Davis Groups I’m A Man är elektriskt groovy, och Funkadelics Hit It and Quit It ännu mer så. Att tolka The Dils Class War som en åtminstone inledningsvis mild och delvis akustisk låt är klockrent. Hans Neil Young-tolkning å andra sidan är en lika respektlös taggtråds-throwaway som när Dinosaur massakrerade Lotta Love för ett par decennier sedan. Den förstärker därmed parallellerna mellan Ty Segall och J Mascis ytterligare, som ett av flera Ty Segall-spår att fortsätta dra i. Covers av både Gong och Amon Düül II signalerar dessutom att det kan finnas helt andra riktningar att vänta sig i framtiden dessutom.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

The Smashing Pumpkins - Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun

I mer än tio år nu har Billy Corgan med varierande framgång arbetat för ett pånyttfött The Smashing Pumpkins, men så här nära har han inte kommit på något av de många tidigare comebackförsöken, vare sig musikaliskt eller medlemsmässigt. Här finns både Jimmy Chamberlin och James Iha, och bara Jeff Schroeder på gitarr är ett avsteg från originalsättningen för 30 år sedan. Med slutmålet att åstadkomma en skiva som associerar tillbaka till deras storhetstid verkar de ha förhandlat sig förbi alla meningsskiljaktligheter.