Jag var i London härom månaden för att se lite rock. Tidningen NME hade utdelning av sina årliga Carling Awards - ett slags mer sympatisk grammisgala där tidningens läsare röstar fram vinnarna. Något styrda av rubriker i stil med "At the Drive In is the best fucking band to ever walk on the face of the earth", men ändå.
Den stora galan föregås av en dryg vecka fullsmockad med konserter. På ett väldigt engelskt sätt - jag gillar entusiasmen, men den är ofta helt obegriplig - så hypas vissa band så till den milda grad att de inte sällan raskt investerar i egna kungakronor och med dem i högsta hugg tar ett djupt andetag och dyker rakt in i solen/famnen på första, bästa mastodontskivbolag. Vanligtvis brinner de snabbt upp, ofta innan första LPn ens haft tid att landa i skivbutikernas överrepresenterande hyllor.
Turin Brakes lät inte tillverka några kungakronor. De spelade inte ens där. De tog sin ofrivilliga hype med lugn, tackade nej till en rad engelska kred-etiketter, signade sig slutligen till Source och satsade på en aningens längre livslängd. De döpte till och med sin LP till [I]The Optimist LP[/I] och på baksidan syns duons två medlemmar leende i motljuset av en sjunkade Londonsol. På ett tryggt avstånd. Sådant gör en glad.
Sångaren Ollie Knights röst sjunker in och ut bland vackra akustiska gitarrer, stråkar och countryharmonier och landar ömsom i Mercury Rev-land, ömsom i rymden - ett populärt text-tema på skivan - och ömsom i den amerikanska södern. Ibland gnisslar det till av stora, robusta elgitarrer men oftast lutar sig de speciella berättelserna tillbaka i ett lugnt, drömanpassat tempo.
Om deras optimistiska natur räcker för att rädda livet på deras innerliga countrypop vågar jag inte lova. Men jag tror att deras nästa LP skulle kunna bli helt fantastisk.
Skivbolag:
Artist:
