Det är som att Tortoise vägar acceptera att de har blivit definitionen av postrock. På sin sjunde skiva tar de genrekrossandet till en nivå som är smått vansinnig även för att vara dem, vilket innebär att musiken
omöjligen kan placeras i något som helst fack – hur töjbart detta än må vara. Tortoise 2.0 saknar konturer. Det saknar en sansad struktur och det saknar gränser. Varje låt är en experimentell eskapad, ett äventyr i upphackat vanvett, fulhet, oljud och skönhet.
Doug McCombs, varför har det dröjt fem år sedan förra skivan?
- En massa annat har kommit emellan. Och ju längre vi är ett band, desto viktigare blir det att komma vidare mellan varje album, och desto svårare blir det att hitta och utveckla nya idéer. Men Tortoise är ju inget popband i behov av en by hit var sjätte månad. Vi är bekväma med vår takt.
Dub, kraut, elektroniskt, progg, någon slags techno och rock. Har Tortoise någon yttre gräns?
- Jag tycker snarare att de flesta album vi gör är ganska konservativa. Tortoise är mer ett vanligt rockband som maskerat sig som experimentalister. Så finns det ju i och för sig flera saker på skivan som man omöjligt kan se som låtar överhuvudtaget, snarare som expanderade idéer.
De allt hetsigare diskussionerna om er genretillhörighet, bryr ni er överhuvudtaget om dem?
- För vår del spelar det ingen roll hur vi uppfattas, men alla människor behöver sortera sin verklighet. Det gör man ju i relation till sina referenser, och för någon innebär det kanske att man behöver sätta etiketten ”postrock” på Tortoise, eller ”progressiv rock”.
Skivbolag:
Artist:
