Det är som att Tortoise vägar acceptera att de har blivit definitionen av postrock. På sin sjunde skiva tar de genrekrossandet till en nivå som är smått vansinnig även för att vara dem, vilket innebär att musiken
Tortoise
Tortoise[I]Standards[/I] är svårtillgänglig. Min första segerdans med skivan i handen dog snabbt när första spåret faktiskt nådde högtalarna. För det första är det svårt att dansa till bombastiska symf-trumintron, men framförallt är den mörkare, hårdare och mer spöklik än såväl den karismatiska [I]TNT[/I] som klassiska [I]Millions Now Living Will Never Die[/I].
Med en en fot i punken, lite för mång |
TNTUltrahippa instrumentalbandet Tortoise skriver musik som kunde varit beställd av någon lagom dramatisk filmregissör. Som stämningsframkallare fungerar musiken alldeles utmärkt och merparten av plattans tolv spår känns närmast meditativa i sitt relativt varsamma anslag. Fast ärligt talat, döper man en låt till [I]in Sarah, Mencken, Christ and Beethoven there were women and men[/I] är det väl ändå l |
