Att vara lite obekväma är Torssons lott. Det var ingen slump att deras första album fick heta Att kunna men inte vilja, och de bryderier de med sitt vänliga rurala dansbandsrock orsakade hos oss som befann oss i den tidens aktuella punk- eller postpunkfaser var omfattande. Med sånger om lingonplockning, om Elmia jordbruksutställning och om fotbollsmatcher i gärdsgårdsserien och med vänliga men uppenbara Chuck Berry-lån hade de lika mycket med Sven-Ingvars som med Kriminella Gitarrer att göra, och när de först syntes i TV:s musikprogram Måndagsbörsen 1980 var mottagandet från den trendkänsliga studiopubliken svalt.
Sedan dess har det gått tre och ett halvt decennium, men på Torsson-fronten har naturligtvis ingen nämnvärd utveckling skett. Det ligger ju i sakens natur att de konsekvent fortsätter spela just den sortens stabila lantrock på lagom ljudnivå och med sparsmakade vardagstexter värdiga Stig Claesson om snöfall och samvetskval på väg från högskoleprovet eller om att vara basist i jakt på en vokalist. De enda undantagen är en lustig liten synthpoptrudelutt om att måla tavlor, och en känslig instrumental hyllning till Klippan-profilen Sven Tall.
Bäst är raka Han lät bli och Tre kusiner om amerikanska släktingar (”En polis, en mormon, en som suttit för rån”), och när Torsson så återigen syns i SVT med den sången applåderar BingoLottos studiopublik (kanske exakt samma numera märkbart åldrade individer som i det där Måndagsbörsen-avsnittet för drygt 35 år sedan?) fortfarande avmätt för att uttrycka sin förvirring inför musik som inte riktigt hör hemma.
