För varje album har The Night Flight Orchestra gått från klarhet till klarhet, och detta album är inget undantag.
Vad som blir tydligare är inte bara hur deras låtskrivande har blivit tajtare, utan hur sammansvetsat bandet har blivit i sin identitet. Musiken har en organisk modernitet samtidigt som inramningen är etsad i det tidiga 80-talets knarriga lyxfåtöljer och rökiga ridåer, upplyst av mjuka neontoner.
Den stilistiska ljudbilden är här dock ganska lik sin föregångare Amber Galactic. Inte på något sätt någon besvikelse, utan mer en familjär fortsättning som är rotad i en retrosinnad tidsanda där Toto, Abba och Survivor dansar tätt omslutna varandra till distade discogitarrer.