Du och jag, döden som kom tidigare i år var den första Kent-platta jag inte tog till mig. Den var inte direkt dålig, bara direkt ointressant. Vi hade väl växt ifrån varandra, sånt händer ju hela tiden. Jag fick inte ens dåligt samvete för om det är någon som vet något om just kärlek som böjs och går av, så är det ju Jocke.
Men det finns kärlek som vägrar att dö. Jo, det är sant. Och för mig heter den kärleken Kent. Om man hårddrar det, skulle den kanske heta Jocke Berg. Jag älskar ju hans släpiga sliriga röst, hans uttråkade fraseringar och hans trasiga texter. Hans ord liknar det som alla känt någon gång, om man bara vågar erkänna det för sig själv. Alla jag känner avskyr Kent. Jag kunde inte bry mig mindre, det är jag och Jocke, vi mot världen. Jag finns bara i två versioner, den sönderfallande och den relativt hela, och oavsett vilken version jag råkar vara så är Kent alltid plåster på själen. Jockes självömkande ord gör det lättare att andas, eller kväver mig när min hjärna känns tumlad och tömd, när jag känner att jag har fått nog av den här röran som ska föreställa mitt liv. Jag tröttnar aldrig på ditt jävla gnäll, Jocke.
Med The Hjärta & Smärta EP blossar förälskelsen upp igen, jag inser att den nog aldrig försvann riktigt, som när jag oförberedd en natt mötte Kärleken jag förträngt och jag bet min tunga när han log.