Den här produktionen skiljer sig märkbart från Thao Nguyens tidigare releaser av mer homogen indiepop. Nu har hon istället samarbetat med nära vännen och producenten Merrill Garbus från Tune-Yards, och det har resulterat i ett nytt sound av pop, funk och elektronisk mishmash. En slags kommersiell underground, och Thaos röst låter på sina ställen som Scout Nibletts, främst i det monotona, spräckliga röstläget.
Det blir en brokig skara ljudbilder, där känslan i klubbiga och sylvassa Meticulous Bird för tankarna till en avantgardisk modevisning medan den snälla hemsnickrade Give Me Peace har grammofonknaster och sydamerikanska blåssektionsinslag. I Nobody Dies finns en kaosartad positiv anda likt The Go Team med Blur-vibbar, medan Guts utmärker sig markant med sin mjuka blues/funk/soul-vibb. I Astonished Man finns en coolhet bestående av djup bas och fräsiga synthar, och en funkig underton med distinkta trummor och rockiga gitarrinslag.
Det är kontrasterna och lekfullheten i den här releasen som gör den intressant och originell. Friheten och glädjen förmedlas villkorslöst och gör att även den Seinfeld-funkiga slapbasen i superlåten Hand To God känns rätt. Det är så när något är bra.
