En gång spottade Nick Carter på mig. Det var fantastiskt. Det är en sak jag bara tycker om att berätta, helst utan närmare förklaring, men också ett sätt för mig att säga att jag på intet sätt är för snofsig för boybands, tvärt om. Jag är dock för ung för att ha en personlig relation till Take That. Jag har aldrig ristat in Robbie Williams namn på min sängstomme, och jag har därför inte heller några rosaskimrande, nostalgiska, förskönande glasögon att se deras musik genom. Istället känner jag mig mer som en trött pappa som står bland andra trötta pappor vid utgången och väntar på våra döttrar. Vi skakar på huvudet och konstaterar att vi inte riktigt förstår grejen.
Odyssey startar firandet av Take Thats 30 år som band, och inkluderar 27 spår – 24 något nytolkade klassiker och tre helt nya spår. De tre kvarvarande originalmedlemmarna kan skratta hela vägen till banken, plattan säljer som smör och är en given julklapp till dess enorma fanskara, men de tre nya spåren är inget att hänga i julgranen.
