Ett Hank Williams-citat som albumtitel hade varit både kaxigt och berättigat från den unge och farlige Steve Earle. Men idag, när han efter att ha slarvat bort sin ungdom och av bara farten åstadkommit sånger värdiga de största äntligen lyckats slå ihjäl självdestruktivitetens musa? Sedan dess har vi kunnat glädja oss åt hans alltmer ordnade liv, men (även om det i sammanhanget förstås är ordentligt underordnat) allt mindre åt den musik som blivit allt tristare ju nyktrare Steve Earle blivit. Referenserna är numera ordentligt upputsade och inställda i finskåpet, intill de välordnade politiska projekten och en och annan skådespeleriutmärkelse, och det var därför han till exempel så fullständigt missade målet med sin senkomna hyllning till mentorn Townes Van Zandt härom året. Finns det något tillfälle där finputsad och välbalanserad är fel så är det i samband men namn som Townes Van Zandt, eller i ännu högre grad Hank Williams.
Men här gör Steve Earle sin albumtitel rättvisa i överraskande hög grad. Det har en hel del med producerande T-Bone Burnett att göra. I sällskap av hans uråldriga arrangemang verkar Steve Earle ha hittat till en angelägenhetsnivå han inte varit i närheten av sedan han för sista gången spolade ner sin olagliga stimulantia. Här finns de hjärteknipande berättande balladerna, här finns de stabila rocklåtarna och här finns en närvaro till och med i Tom Waitslånen. Här finns visserligen också den där obligatoriska vi-har-så-mysigt-ihop-att-vi-har-glömt-bort-alla-våra-sånger-men-vi-sjunger-ändå-duetten med hustrun, men den vägs enkelt upp av avslutande This City, med blåsarr av Allen Toussaint är lika mäktig som Treme, den HBO-serie den är skriven till.
Skivbolag:
Artist:
