Kanske blir just namnet på detta sammansatta musikkollektiv extra slagkraftigt efter deras senaste EP-släpp. I Sorgfrids Framtillden finns tid för rekreation och eftertanke. Vi vägleds genom sorgens nattsvarta, mulna och kyliga vrår till fridens anspråkslöshet. Framtillden ger oss dova och dunkla beats, tonsatta av många lager reverbdröm och dimmig autotune-soul. För att inte glömma elgitarr segmenten som påminner mig om en blandning av Rory Gallagher och Prince.
Sorgfrid är pricksäkra både i sin minimalism och i sitt överflöd. En hårfin gräns. Ytterligheter känns mer självklara än överdrivna och det gör Sorgfrid både originella och magnetiska. Framtillden berör, tröstar och rör om. Varenda låt är en liten resa, som vid varje lyssning bjuder på en ny destination. Vi? Vi lutar oss tillbaka och följer med. Tack Sorgfrid!
