Jay Farrar var snabbare än Jeff Tweedy ur startblocken efter Uncle Tupelo, och hans första skivor med Son Volt slog allihop Wilcos tidiga alster på fingrarna. Men i samma takt som Wilco hittade sitt unika uttryck tappade Farrar sitt fokus, och enstaka oregelbundna toppar räckte inte långt för att upprätthålla intresset.
På Son Volts första album på fyra år har inspirationen återvänt, mycket tack vare att Jay Farrar har upptäckt blues och behandlar den med samma nyfikenhet som Uncle Tupelo brukade ta sig an country. Grundiakttagelsen är att ju naknare musiken är desto effektivare fungerar det. Som den ruffiga elektriska gitarren i Cherokee St:s countryblues och den milda steelgitarr som får The Storm att låta som en viskande Daniel Lanois-inspelning. Samma associationer väcks i sorgset vackra Cairo and Southern. Lost Souls väsnas mycket mer och för tankarna till när Farrar en gång i tiden förvandlande Stooges till altcountry, och den hotfulla och ödsligt ekande Threads and Steel hade Johnny Cash älskat att sätta tänderna i mot slutet av sitt liv.
23 år efter deras separation är det förstås orättvist att jämföra dem med varandra, men den som inte kan motstå frestelsen konstaterar att Son Volt fortfarande är långtifrån lika omtumlande nyskapande som Wilco. Men med Notes of Blue hittar Jay Farrar ett stabilt fotfäste som ger förhoppningar om en spännande fortsättning.
