Skrillex är en av de artister som haft en tongivande roll i EDM-musikens utveckling och populariseringen av dubstep. Efter framgångarna med EP:n Scary Monsters and Nice Sprites lanserade han sitt första studioalbum Recess under 2014. Nu har det gått nio år sen sist och han gav nyligen ut sitt andra projekt Quest For Fire, till allas häpnad släpptes ytterligare ett album och nu är även den tredje skivan ute.
Det senaste albumet Don’t Get Too Close hittar inte riktigt rätt i jämförelse med systerskivan. Det finns färre intressanta ljud och effekter, musiken känns utdragen och det är svårt att förstå vad tanken var med en överrasknings-release som denna.
Idéer som utforskas på Quest For Fire har åtminstone lite substans med sin fusion av house, EDM och en mångfaldig skara av influenser från exempelvis reggae eller arabisk sång. Visserligen är den skivan långt ifrån perfekt men hans senaste platta faller rätt ner i träsket med sin tråkiga och avskalade ljudbild av pop-och electrohouse.
Skrillex har lyckats samla flera välkända profiler, exempelvis Yung Lean och Bladee som träder fram på Ceremony och bär projektet på sina axlar, utan dem hade nog musiken varit trist. Bladee fortsätter sedan själv på Real Spring och gör ett bra jobb med att skapa en stilren och fantasifull elektronisk känsla. Utöver 2021-singlen Don’t Go med Justin Bieber och Don Toliver som ger ifrån sig en sommarkänsla är det knappast något nytt albumet har att erbjuda.
Jag börjar undra om Don’t Get Too Close är en biprodukt av Quest For Fire och ska spegla producentens kamp mellan innovation och frustration. Det är med ett uttryckslöst ansikte som jag lyssnar igenom skivan som knappt bidrar till någon sorts rytmisk medsvängning, det känns tomt. Skrillex är ingen dålig producent och resultatet av den senaste plattan kan vara ett tecken på att han försöker landa efter nio år av kollaborationer och knappt fokuserat på sin egen musik.
