När jag lyssnar på Simian Mobile Disco låtsas jag att jag är efterbliven. Det lindrar den mentala påfrestningen.
Attack decay sustain release är ett tråkigt album. Starkare invektiv är överflödiga i sammanhanget, ty vad är egentligen mer självutplånande än likgiltig dansmusik? Enstaka hyggliga spår som Hustler och Tits & acid (sirener = grejen) bjuds det förvisso på, men de står utlämnade som blyga oskulder åt våldsamt tråkiga nummer som I Believe, Scott, Wooden och Love. Synd på så rara ärtor.
För min del är detta en axelryckning det stänker om. Å andra sidan vet jag att ni är just efterblivna, så för all del, se detta som en rekommendation. Ty vad är egentligen coolare än trötta Joey Beltram-pasticher?
Skivbolag:
Artist:
