En del grejer sätter sig i minnet. Mitt första nummer som skivrecensent - mars 1996. Exakt fem år sedan. Tiden går. Min intervju med Silverbullit inför deras debutskiva - februari 1996. Fyra femtedelar av Silverbullit var med på intervjun och fotograferingen. Bandets förklaring till trummisens frånvaro var svår att ifrågasätta. Eftersom han deserterat från sitt hemlands armé var han efterlyst och ville inte visa ansiktet i onödan. Den ena anekdoten mer osannolik än den andra berättades. Någon hade bott i Afrika - vuxit upp bland lejon. En annan hade tävlat i TV-spels SM - eller kanske gjort musik till TV-spel eller kanske båda delarna.
Något år senare frågade jag gitarristen Andreas Nilsson om de hade drivit med mig under intervjun. "Nej, varför skulle vi gjort det", undrade han. Nä, såklart varför ska man göra det? Jag har aldrig känt något likande varken förr eller senare men historierna, atmosfären runt bordet där vi satt, deras kommunikation sinsemellan kändes skum. Allt detta adderar bara ytterligare bränsle till bilden av hur osannolika och säregna Silverbullit är.
Efter framträdandet i Nöjesguiden släppte de sin debut Silverbullet. Jag gav den fem av sex och har aldrig ångrat mig en sekund. På rak arm vet jag ingen svensk platta förutom Union Carbides In the Air Tonight och Stina Nordenstams Memories of a Color och And She Closed Her Eyes som jag spelat lika intensivt i vissa perioder som Silverbullits debut. Den är helt enorm! En näve koncentrerat adrenalin bryggd med hjälp av öppna sinnen, experimentlusta och kärlek till bra musik.
Fyra år senare kommer deras andra platta. Den känns farlig och smått onormal. Som [I]Silverbullet[/I] helt enkelt. Farlig eftersom man aldrig verkar veta var man har den här skivan - det känns som om det tillkommit ny musik och nya galna ljud varje gång man lyssnar på den. Så är det givetvis inte men det säger en del om både ljudbild och sound. Onormal eftersom det är något så ovanligt som en originell och säregen platta med ett svenskt band. Nämn några "egna" svenska artister? De är inte så många: Peps, Bob Hund, Stina Nordenstam, Broder Daniel, Eilert Pilarm och kanske några till.
Det finns tillfällen då Silverbullits nya är så flippad, originell och säregen att man skakar på huvudet. Tänk dig det där rymdsoundet Mercury Rev hade för några år sen, men mer primitivt och mindre spacat. Det känns som en bra förklaring hur grundsoundet låter. Inledande [I]Glory[/I] är knäckande - fyra och trettio svävande lugna toner till Simons sansade, vackra, lågmälda röst. Sedan: Explosion. Kokande syntar, distade riffande gitarrer och tonvis med ekon som stavas Spacemen 3. De hänger med till nästa spår också. Den heter Joy. Genom hela låten ligger en pumpande farfisa och tävlar mot de distade monotona, gitarrmattorna. Spår tre är Magnetic City. Så olik övriga låtarna men ändå så självklar som en av de tolv på plattan. Det bubblar, viner, ekar, pulserar, kokar, fräser, knarrar och tusen grejer till om Citizen Bird.
Maken till komplex svensk platta tror jag aldrig att jag hört tidigare. Vilket ypperligt tillfälle och vilken timing. Att få avsluta karriären som skivrecensent med en fullpoängare till ett svenskt band och deras totalt knäckande platta.
