Sigur Rós är tillbaka med sitt första album på tio år, Átta. Tillbaka är även multiinstrumentalisten Kjartan Sveinsson, som återvänder till bandet med Jónsi i spetsen och Georg Holm på bas. Nästan som om inget hade hänt. Fast det har det ju.
Den åttonde plattan förstärks av London Contemporary Orchestra, som sätter en filmmusikprägel på comebacken. Stråkarna blir direkt avgörande för Áttas dynamik och uppbyggnad, eftersom Sigur Rós jobbar mycket utan trummor på nya skivan. I ett pressmeddelande säger Jónsi att avsaknaden av slagverk beror på en vision om ett “sparse, floaty and beautiful” sound, vilket trion förvisso lyckats med. Men den som hängt med vet också att bandet saknar stående trummis sedan 2018, då Orri Páll Dýrasons lämnade efter anklagelser om sexuella övergrepp.
Baskaggen är alltså slopad, och vers, brygga och refräng är även det alldeles för beprövat. Likaså treminutersgränsen som kommersiell musik kör stenhårt på. Nej, Átta består av tio spår, där sex passerar fem minuter, och det längsta tickar upp mot tio. Very floaty. Sigur Rós leker med sin publik, och Átta är något av ett (outtalat) socialt experiment; hur långt kan vi dra det innan folk slutar lyssna?
Texten är även den av sitt egna slag. Det är inte bara att jag inte förstår isländska som gör att lyriken faller bort för mig. Ibland är det rent av hittepå – eller vonlenska som Sigur Rós kallar det – Jónsi vokaliserar på. Med betoning på vokaliserar, stundtals är det bara ljud. Men otroligt vackra sådana!
Allt är medvetet och planerat i minsta detalj. Pillat i. Konstruerat flytande. De förlitar sig på förmågan att förtrolla, och släpper således trygga lathundar och kutymer. Ingen skulle orka lyssna på tio minuter av nonsens, men trion tar risken och försöker skapa ”låten man aldrig vill ska ta slut”.
En ick jag som lyssnare kan ha, är när musiken inte är gjord för mig. Det är en förvånansvärt vanlig fälla för proffsmusiker att gå i – att låtarna är för interna och blir till för andra musiker. Ett enda själlöst flex, som lyser igenom. Som någon som lärt sig ett nytt svårt ord, kanske med latinskt ursprung, och använder det i varannan mening. Eller ännu värre: ett evighetssolo, allra värst på gitarr, som vandrar fram och tillbaka mellan tonarter.
Sigur Rós ser fällan, och tar ett stort kliv. Förbi den. De ror sina komplicerade arrangemang i hamn men döljer dem i allmänmänsklighet. Jag känner mig inte dum och uttråkad. Jag känner mig storögd och imponerad.
