Man vill så gärna älska Salem al Fakir. En underfundig charm, en sprudlande talang, en genomsympatisk personlighet. Dream girl var höstens låt med sitt egensinne och sin skönhet, estetik och känsla, soul och pop, ilsket gammal västkusthiphop-surrande synth och bombastiska pianoattacker i ett och samma fyraminuterspaket. Vi kunde inte förmå oss att sluta lyssna, och för varje gång vi hörde den skruvades förväntningarna på Salem al Fakirs debutalbum upp en aning. Han lever delvis upp till dem. Men bara delvis. Uddaspår som den instrumentala svenska folkvisejazzpopen Two long distance to great thoughts påminner om Jojje Wadenius och liknar inget inhemskt vi hört på mer än 30 år. Där, och i den försenade julsången Hymn, är Salem al Fakir just så nu unik som debut-EP:n fick oss att hoppas. Men vid de tillfällena fattas soulen.
Å andra sidan är Devil look, tell me och ett par ytterligare genomsmarta soullåtar imponerande i sväng och autenticitet, men utan den där friska egenheten som präglade Dream girl. Därmed blir hans slickade soul alltför utstuderat retro, för att inte säga gubbig, och Salem al Fakir får vid flera tillfällen bittert erfara att den som lutar sig för tungt mot Stevie Wonder, Curtis Mayfield, MFSB och James Jamerson riskerar att liksom bli mer Daniel Lemma än Fibes! Oh, Fibes.
Dream Girl fortsätter vara Salem al Fakirs vackraste smycke, och trots att han jobbar hårt för att skapa samma sorts guld blir det som redan Strindberg med sina alkemiska studier tvingades konstatera mycket sällan ädelt material av simplare
Skivbolag:
Artist:
