Ni vet uttrycket “döm inte Ron Gallos skiva Stardust Birthday Party förrän du lyssnat klart på hela albumet”? Det kan verkligen tillämpas på Ron Gallos skiva Stardust Birthday Party. Jag spelar mobilspel och suckar över musiken som spelas ur mina gula hörlurar. Den känns omodern och tråkig. Ron Gallo är en ung person från Philadelphia. Varför låter han som en trist gubbe? Och precis när jag bestämt mig, det här är inget för mig, så får Gallo mig att ändra mig. Allt börjar med I Wanna Die. Musiken rå och punkig, texten larvig som att den vore tagen från en tonårings tumblr. Mitt intresse är därmed fångat.
Skivans sista låtar Bridge Crosses och Happy Deathday målar upp en värld av så många härliga känslor och små historier där jag vill stanna för alltid. Det påminner om Adam Green och Belle and Sebastian, men det är också helt främmande. Jag har till exempel aldrig hört någon sjunga att paradiset är i New Jersey, eftersom det både är sant och lögn. Jag hoppas att Ron Gallo utvecklas i den här riktningen och aldrig lämnar sin knasiga värld.
