Richard Hawley är ingen muntergök. Gud, vad jag deppat tillsammans med Richard. Jag har skrivit brev till honom jag aldrig skickat, med honom som adress öst ur mig oändliga monologer om livets jävlighet. Richards röst är bland det tryggaste, varmaste, överjordiskt jävla vackra jag hört. Precis som hans musik. Stråkar som ekar övergivet högst upp i en skyskrapa bredvid en urdrucken drajja och en pyrande fimp mellan Blue Eyes fingrar. En mörk barytonstämma som är ensam men så stark, som har hela världen på sina axlar men ändå orkar bära mig ända hem, som dricker torsdagsöl med Orbison och Cash, och fan om inte Morrissey brukar hänga på ibland. Det är en en gång pampig orkester som bedrövat går en nattlig parad längs öde gator i Sheffield, endast uppmärksammad av svarta fönster och ett evigt strilande regn. Och så mitt i alltihop, en vibb av Twin Peakiga brända färger och romantiskt kuslig slideguitar.
Richards tredje platta, [I]Coles Corner[/I], låter ungefär så. Musik som skulle kunna kallas tidlös, femtiotalsretro. Arrangemang och melodier som hör hemma i det där glappet mellan tid och rum. Men om han tidigare påtat lite i retromyllan så har han nu tagit 80 poäng Trädgårdsmästare. Hela plattan ljuder ur en annan tidsålder, och det brustna hjärtats lågmälda rop på [I]Lowedges[/I] och [I]Late Night Final[/I] har fått ge vika för en svalare, mer klassisk ton. Det är inte riktigt lika bra, men fortfarande alldeles, alldeles underbart.Skivbolag:
Artist:
