Rainmaker

14:39 31 May 2000
Det jag fascinerades av på Last Days of Aprils förra platta var deras på många sätt redan färdiga uttryck. Det kändes som om detta var ett band med säckvis av rutin från tidigare band som slutligen hade fattat vad det var frågan om och bestämt sig för hur de ville låta. Att det inte var så, utan snarare fyra unga män utan speciellt stor erfarenhet, gjorde fascinationen och respekten för dem än större. Deras känsliga emo-core skvätte av insikter och konstateranden över livets jävligheter och någonstans inbillade jag mig att detta kunde bli något riktigt stort. Det har bandet fortfarande både tid och potential nog att förverkliga i framtiden, men här på deras andra platta når de inte fram till mig. Delvis beroende på att de valt att styra in sin musik på en annan, betydligt mer lättillgänglig väg. Vi snackar rockmusik med svärtan i och för sig delvis intakt men inte på långa vägar lika djup. Om den var kolmörk tidigare har den numera en något mörkgrå nyans. Tempot är i allmänhet högre och innerligheten i sångarens stämband är inte alls lika påtaglig. Att de vet hur man gör en bra låt visste vi redan, men det var inte bandet största talang. De hade något mer som är få band förunnat, nämligen desperationen och glöden. Den saknas i stora stycken här. (skivan släpps den 17 november)
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.