Det var så länge sedan jag hade min Radiohead-period att jag på senare tid börjat förväxla dem med Coldplay. Nu släpper Thom Yorke och hans band sitt nionde album, det första på fem år och tjugofyra år efter att fortfarande fantastiska debutsingeln Creep kom. De har kvar sitt klaustrofobiska, (mar)drömska och trevande sound, men det är samtidigt mer pianobaserat och ömsom symfoniskt, ömsom lågmält än de senaste skivornas experimentella utsvävanden. Ljudlagren är många och täta, utan att kännas kvävande och Yorks röst är som vanligt minst halva behållningen. Så mycket uppdämd förtvivlan att jag hade velat skicka honom till psyk. Nu tycks han få utlopp för sina demoner via musiken istället (också?) och det är vi nog ett gäng som är glada för.
Att lyssna på en Radiohead-skiva tar tid, låtarna är sällan omedelbara, utan kräver omsorg och tålamod. Egentligen borde de inte vara så framgångsrika som de är, i samtidens mer hitbaserade ljudklimat, men de har någonting sugande, hypnotiskt och vaggviseaktigt som är svårt att värja sig mot. Förstasingeln Burn the Witch är inte speciellt representativ för resten av skivan, den är för svulstig och bombastisk för det, istället är låtar som sakrala Decks Dark eller virvlande Present Tense en bättre sammanfattning, även om jag älskar den långsamt ökande dramatiken och paniken i Ful Stop allra mest.
