Thom Yorke låter ibland som Jocke Berg. Med musik i bakgrunden som skiljer sig en hel del från Kents, men han innehar ändå samma attityd och ett liknande röstläge. Hade han sjungit på svenska så hade jag kanske förstått textena, men nu mumlar han så mycket att det är rätt svårt. I stället blir sången en viktig beståndsdel i Radioheads musik. Ett extra instrument, en påträngande röst som gnäller tills vi lyssnar.
Och lyssna på Radiohead måste vi göra. Efter förra årets [I]Kid A[/I], som i alla fall tog mig med storm, väntade jag spänt på uppföljaren, diskuterade med alla mina vänner som anser dem vara pretentiösa och hoppades på en fortsättning på samma inslagna väg.
Amnesiac är inte [I]Kid A[/I] - electronican är inte lika påtaglig som sist, vi rör oss mer mot lo-fi-land. Eller Twin Peaks-land om man så vill, för det här är ibland så märkligt - med baklängesspråk (eller mumlar Yorke bara?) på ett eller flera spår - att allt de gjort tidigare bleknar i jämförelse. Radioheads Einstürzende Neubaten-tendenser i inledande [I]Packt Like Sardines in a Crushd Tin Box[/I] är dock något av sommarens vackraste oljud.
Skivbolag:
Artist:
