Vi skulle kunna jämföra det här med den grånade och darrigt excentriske brittisk turistattraktion som är John Lydon idag. I snart 20 år har han sprungit runt i dokusåpor, förvandlat minnet av ett av de mest omvälvande rockbanden i historien till en återförenad fjantig pensionärsklubb och gjort sig själv till västvärldens mest patetiska rebel-for-hire. I det perspektivet är ett återförenat Public Image Ltd (nåja, det rör sig som under de senaste 25 åren om Lydon själv, och inhyrda sessionmusiker) överraskande bra. I skenet av den skiva som var Lydons förra, ett technopunkalbum som bevakat sin tätposition bland de allra värsta kalkonskivorna sedan den kom 1997 är This is PiL rentav sensationell med sina åtminstone försök till dub-bas och suggestiva slagverk av bandets enda kvarvarande visionär Bruce Smith.
Vi kan å andra sidan också jämföra med den John Lydon som med Public Image Ltd:s två första album i slutet av 1970-talet var med om att lägga grunden till den musik som nu varit den mest akut moderna under hela 2000-talet, med krautmonotoni, djupa dub-insikter, punkenergi, dansbara rytmer och (så småningom) fusion-antydningar. Isåfall tvingas vi konstatera att inte heller den senast inhyrda sessionbasisten är någon Jah Wobble, hur gärna han än skulle vilja, och att en fräsande ilsken 56-årig John Lydon är väldigt långt ifrån en fräsande ilsken 23-årig John Lydon. I det skenet är This is PiL bara vaga ekon och trötta upprepningar av det som var så häpnadsväckande, omvälvande och livsavgörande fantastiskt. I det skenet är det här bara ännu en artist som devalverar värdet av allt han gjort förut, bara ännu en rock'n'roll-svindel. Ever got the feelin' you've been cheated?
