Ofta vilar det genialiska i avgrunden mellan simplicitet och komplicitet. Thelonius Monk befann sig genom hela sin karriär på randen till den avgrunden. Det är omöjligt att inte fascineras av hans kärleksfullt introverta, och samtidigt självutlämnande, kompositioner, avhans närmast religiösa förhållande till tonerna. Att ESTs tredje skiva ären hyllning till Monk känns lika självklart som tolkningarna på den skulle kännas som soundtrack till en Louis Malle-film. Och trion behandlar debitter ljuva scenerna tillräckligt ömt för att aldrig falla ner i den däravgrunden...