Trots mitt förakt för termen ”TikTok-generationen”, finns det nog inget bättre sätt att förklara den publik som PinkPantheress har blivit något av en Moder Teresa för. Nonchalant pratsång över speedade beats, på korta lättsjungna låtar. Emo utan att det blir allt för ”cringe”. Hon fattar sin publik och det har givit hennes karriär en raketskjuts från anonym sovrumsmusikproducent till global hitmakare.
Problemet med PinkPantheress och hennes otroligt starka artistmärke är att det kanske är något för starkt. Om du har hört en låt, ja, då kan du säga att du hört alla. Det är inte mycket variation i varken produktion, texter eller sång. Hela tiden sitter jag och väntar på att det ska bränna till, att något ska sticka ut. Men det kommer inte förens Capable of love, näst sista låten, och då är det för sent.
Det här albumet troligtvis vara en vattendelare. Jag kan se folk älska det samtidigt som jag kan se folk avfärda det helt. Det är inte ofta jag önskar att ett projekt var kortare men redan efter de första låtarna känner jag mig mättad. Stundvis sveps man med i det drömska och välproducerade låtarna som alla låter snyggt, men det blir snabbt väldigt tråkigt.
Sovrumspop i all ära, ibland är det bland det bästa som finns. Men då vill det till att det görs med variation. Inte ens lite panflöjtsrave på Blue eller gästartister som Ice Spice och Central Cee kan rädda albumet. Det faller hårt och platt på tok för snabbt. Heaven knows hade hypen bakom sig till att ha kunnat bli något väldigt bra, men i stället trasslar PinkPantheress in sig i en upprepande sörja som är svår att ta sig ut ur.
