Punkbandet Katthem är vår tids Hannibal Lecter. Vi som lyssnar är lammen som tystnar - av ren och skär beundran över vad vi får höra.
Jag skriver den här recensionen fylld med sorg i kroppen. Ärligt talat vill jag behålla detta fantastiska, men okända trallpunkband för mig själv. Katthem är min tillflyktsort och en hemlighet, som jag delar med några få invigda.
Samtidigt måste jag ta mitt förnuft till fånga. Göteborgsbandet förtjänar betydligt mer plats i strålkastarljuset. Sedan starten 2015 har bandet släppt två EP, men till slut kom det första albumet Vackra Lögnerskor - och det är något av det bästa som släppts på svenska i år.
Plattan genomsyras av vemodiga och råa texter, som bland annat handlar om Hannibal Lecter och G.W. Persson. Det är precis lika märkligt som det låter, vilket gör det fullkomligt genialt. De ljuva texterna blandas med mäktiga gitarrer, men även inslag av jazz, könsrock och pop.
Katthem är den svenska punkens stora hopp. Och nej, det är ingen neurotisk överdrift. Efter 1990-talets punkutbrott har flera mindre lyckade försök gjorts att ta över stafettpinnen. Ett återkommande problem har varit att musiken aldrig har känts helt och hållet nyskapande.
Katthem är ett av få undantag. Det är svårt att jämföra bandet med andra artister. Vissa skulle kunna hävda att tjejerna är nybörjare, som behöver finslipa både sång och instrument (även om de är ett punkband). Men ärligt talat är det exakt där charmen ligger - i det okonstlade kaoset.
