Vore det inte för att r'n'b- och hiphop-bolaget LaFaces hits blev så stora och överexponerades så hårt, skulle man nog kunna se en kvalitetsstämpel i Atlanta-etikettens plottriga logotyp. Inte ens de bästa låtar tål hur hög rotation som helst på TV och i radio. Nu gör visserligen Antonio "LA" Reid och Kenny "Babyface" Edmonds, männen som grundade LaFace för över tio år sedan, allt de kan för att deras r'n'b-grupper ska förpackas i så stryktåliga hits som bara möjligt.
Med LaFaces manliga hiphop-grupper är saken annorlunda. Såväl Outkast som Goodie Mob hålls i betydligt lösare kreativa tyglar, och har av allt att döma större inflytande över vad de vill åstadkomma. Hitsen gör de på något vis ändå, och Outkasts kreativitet tycks ha fått störst förtroende. Den stolta Atlanta-hemodlade hiphop-duon, bestående av rapparna Dre och Big Boi, har därför inte bara satt upp egna etiketten Aquemini Records i protest mot likriktningen i branschen, utan också gjort sitt fjärde album [I]Stankonia[/I] till en ofta knepig och experimentell historia.
På ett vis eller annat har Outkast alltid representerat Rolands trummaskin TR-808. Få andra grupper har som Outkast förmått göra något eget av det distinkta trumsoundet. I skimrande sentimentala r'n'b-hybrider tar Dre och Big Boi med lyssnaren till tonårens sena verandafester - de riktigt varma verandafesterna med just den där tjejen, och med skör Florida-soul av sena The Controllers i ljudsystemet. Musikaliskt är det just 808:an som är den röda tråden mellan [I]Stankonia[/I] och debutskivan [I]Southernplayalisticadillacmuzik[/I]. Så här åtta år senare är skillnaden att Outkasts sound inte bara låter av plingande 80-talssoul, utan att gruppen cirklar allt mer i de hårda utmarkerna av electro och big beats. Rytmerna programmeras bara snabbare och hårdare, men förstås ännu ofta med 808:an. Det är fullt logiskt att Outkast gjorde refrängen till Mystikals drygt månadsgamla [I]Neck Uv Da Woodz[/I], till en lovsång till den klassiska lådan. "If it don't bump off in the club you can't rock/If it ain't 808 in the trunk it ain't knock."
Inför [I]Stankonia[/I] tycks de dominerande idéerna ha kommit från Dre. Dre, som även uppgraderat sig till André 3000, brukar beskrivas som gruppens filosof - vegetarianen som gärna rappar om interstellära new age-saker och har en son tillsammans med "själsfränden" Erykah Badu. Det finns alltså en förklaring till att [I]Stankonia[/I] är en suddig upplevelse.
Big Boi säger sig uppväga Dres rymdäventyr med mer jordnära och lättförståeliga inslag. Bland dessa märks romantiska spåren [I]Ms. Jackson[/I] och [I]I'll Call Before I Come[/I], båda förstås med utomordentlig sång. Bland de snabbare låtarna sticker särskilt [I]Humble Mumble[/I] ut, där Erykah Badu gästar utan att låta som en elak gumma, utan bara snabb och bumpig. Outkasts ständiga medproducenter Organized Noize spelar liksom tidigare väsentliga delar av musiken på live-instrument. Kompotten på moog-basar och TV-spelssynthar är mörk och udda. Melodierna är kluriga, med härligt genomträngande körsång. Tempot i vissa låtar gränsar till det ansträngt uppskruvade - ghetto bass-mastodonten [I]Bombs Over Baghdad[/I] lämnar ingen oberörd. [I]Stankonia[/I] är bra just för sin svårgripbara produktionsansats.
När Dre och Big Boi poserar på omslaget framför en svart-vit amerikansk flagga står de i långt utsläppt flumhår, med sparsmakade smycken och tatueringar. De ser allmänt afrorockiga ut, det känns som att titta på Jimi Hendrix och kollegan Curtis Knight. Outkast fyller ju dessutom den tyngsta balladen [I]Slum Beautiful[/I] med suckande gitarrer och baklängesljud som får mig att lyssna efter en [I]Third Stone From The Sun[/I]. En sådan gör de ju nu inte riktigt, men nästan.Skivbolag:
Artist:
