Oliver Sim är mest känd som en tredjedel av det numera kultförklarade bandet The xx. Trion har inte släppt ny musik sedan 2017, utan istället har alla tre fokuserat på sina solokarriärer. Dock har de fortsatt sitt samarbete. För när det nu blivit dags för Oliver Sim att släppa sitt första soloalbum är det ingen mindre än bandmedlemmen Jamie xx som har producerat. Det känns märkligt att kalla det en debut när Sim verkat som musiker i dryga 15 år, men det är ändå lämpligt eftersom det är en helt ny artist som kliver fram.
På albumet Hideous Bastard har Oliver Sim hittat sitt eget uttryck i frigörelsen från skammen. Skivan inleds starkt med titelspåret där han berättar om sin HIV-diagnos som han levt med sedan han var 17 år. Genom albumet utforskar han och tar itu med sin sjukdomsstatus och skammen kring den, både i relation till andra och sin egen självbild. Hans queera identitet och relationen till sin egen maskulinitet är också centrala teman.
Det är en hudlös, gripande och introspektiv samling. Han både genomskådar och skärskådar sig själv. Det blir inga längtansfulla kärleksballader eller stiliserad och lågmäld elektronisk indie som i The xx, utan mer utforskande i andra genrer. Eftersom Sim aldrig sjungit solo på inspelningar utan alltid i duett innan så tar han sig också stora friheter med rösten i tonlägen och förvrängningar vilket ger ett lekfullt resultat. Det är inte bara i text som personen Oliver kliver fram och blir närvarande, hans röst kommer också till liv på ett helt nytt sätt.
Projektet har en slags elastisk natur där ingenting är förbjudet och allt vrids in och ut tills det byter skepnad. Trots att det är betydligt mörkare i ton än musiken han gjort innan och det på många sätt är en tung skiva, är det ändå den röda tråden av frigörelse som är det mest bärande. Mörkret vänds till inte bara acceptans utan styrka och i sin helhet är albumet en livshyllning. Det är en av årets bästa men också viktigaste debuter, med tanke på alla viktiga berättelser som ryms inom den.
