Melankoliska pianotoner över brusande havsvågor bygger långsamt upp till ett gåshudsframkallande klimax. Från första tonen är man fast och förstår att man snart ska få vara med om en speciell musikupplevelse. Nicole Sabouné välkomnar oss till Kismet och därmed hennes fjärde album.
32-åringen från Sölvesborg mixtrar genrer som postpunk, indierock och new wave och skapar en ljudbild som känns lika rå och mörk som varm och kärleksfull. Idén bakom Kismet är att albumet skulle kunna vara ett soundtrack till en Sofia Coppola film. Det förklarar den närmre cinematiska känsla som det innehar. I varje låt finns en tyngd och man sveps med i den dynamiska produktionen. Albumets första halva är starkast men det hela knyts ihop av en tydlig melodisk tråd som går genom plattans nio spår. Produktionen är hissnande vacker, och på låtar som Stop Loving Me och Floored är ståpälsen ett faktum.
Sabouné förklarar att likt Coppolas filmer ville hon att albumet skulle kännas ”storslaget men skört” och passa in i lyssnarens vardagliga liv. Och detta gör hon med bravur. Om det inte är produktionen, så lär sångerskans briljanta sånginsats eller vassa texter fånga lyssnaren. Det är med mycket hjärta och själ som hon sjunger ut om en kärlekshistoria på albumet. Just kärlek är ett tema hon annars avstått från under åren. Möjligtvis är avståndet det vinnande konceptet och därför hennes berättande nu känns så genuint och klockrent. Det passar henne verkligen som handen i handsken.
Epilogue får likt en omsvepande melodisk virvelvind knyta ihop albumet. I bakgrunden hörs Sabouné tacka lyssnarna för att ha tagit sig tiden till att lyssna på albumet. Det är ett fint ögonblick fast egentligen borde det vara vi som tackar henne för att potentiellt ha levererat höstens mest självklara soundtrack.
