Nicki Minajs långa karriär har bestått av en sammanslagning av det kommersiellt lockande och dansvänliga, kombinerat med imponerande lyrisk rap. Det är lätt att förstå varför många kallar henne för "The Queen of Rap". Låtar som Super Bass eller Barbie Dreams är levande exempel på hur hon har dominerat det breda musikaliska spektrumet. Tråkigt nog väljer drottningen en väldigt säker strategi på sitt senaste och femte album Pink Friday 2, och pjäserna rör sig med försiktighet.
Det är svårt att se förbi rapparens beiga framtoning, en sorts ovilja att sträcka sig längre än det som är nödvändigt. Soniskt så hoppar det lätt till att vara en sample-fabrik som pumpar ut TikTok-låtar på ett rullband. Det funkar ibland, men det blir lätt uttjatat.
En sådan tekniskt skicklig artist som Minaj verkar inte ha något större intresse av att faktiskt låta sina färdigheter skina, istället placerar hon sig i bakgrunden och väljer att jaga streamingsiffror, likt en annan rappare med åldersnoja.
Pink Friday 2 har såklart substans och Nickis självsäkra, kaxiga persona lämnar avtryck på låtar som exempelvis Barbie Dangerous, Last Time I Saw You, Beep Beep och Fallin 4 U. Hon inleder starkt och balansen mellan rolig och seriös musik smälter in bra i början, därefter bleknar det sakta men säkert.
The Queen of Rap har utan tvekan styrkan och förmågan att behålla sin krona, det är jag säker på, men att släppa ett album som bara duger känns inte som tillräckligt.
