Neil Young rullar upp ärmarna på flanellskjortan, försäkrar sig om läsglasögonens plats på näsan och lutar sig tillbaka i fåtöljen, redo att ge sig på att förtälja den detaljrika sagan om staden Greendale och släkten Green som lämpligt nog valt att bosätta sig just där. Crazy Horse är på plats igen, eller två av dem i alla fall, för att föra händelseförloppet framåt. Neil vet, att gör han det själv, så kanske han trasslar in sig i historien och babblar på för mycket. Det är så lätt att bli entusiastisk och när låtarna ändå snittar på en 8 minuter så är det klokt tänkt.
Jag är lite svag för fantasin som är Greendale - skivans booklet innehåller såväl karta över staden som bilder på några av dess invånare - och på Youngs snackiga berättarteknik, där orden fyller upp alla tomrum och får skivan att segla fram, som den vita flodbåten i en av mina favoriter [I]Powderfinger[/I].
Men efter ett tag så snuddar genomgången av Greens släktträd på det dementa och på musiksidan samlas det lite för ofta omkring i en jämntjock blues. Neil Young är en väldigt tuff gubbe. Men för ögonblicket med betoning på gubbe.
Skivbolag:
Artist:
