Efter det hyllade samarbetet med Jonas Lundqvist och en otroligt uppskattad EP har förväntningarna på fullängdaren Vi? varit skyhöga. Och med en stor lättnad kan jag härmed berätta att Nadja Evelina är minst så bra som vi önskat oss. Kanske till och med bättre än så. Jag vågar nästan påstå att Veronica Maggio har fått en efterträdare.
Nadja Evelina bjuder in oss till sin värld som består av romanser, fylla och lyckorus. I sann sad girl-andra handlar många av spåren om att må piss och härleda smärtan till en man. Men i eländet finns det också hoppfullhet och vi följer Nadja Evelinas emotionella resa när hon försöker göra sig kvitt besvären.
Många textrader låter som tagna ur Sandra Beijers böcker eller blogg, som förslagsvis “jag vill ändå vara ensam, hörlurar längst med Bondegatan” eller “jag vet inte var du somnar för du ska aldrig mer se mig vakna” från skivans sista spår. Och vare sig man tycker om det här något pretentiösa och detaljrika sättet att skriva på eller inte, så är det djupt berörande och välbekant. Under hela min ungdom har jag sökt efter ord som dessa för att förklara mina känslor med, och nu gör Nadja Evelina det åt mig.
