Det finns stunder i livet när Nadja Evelina behövs. När det inte finns några alternativ. Hennes musik sätter tonerna för känslolägen som man inte gärna befinner sig i. Det är den perfekta musiken för vemodiga tågresor, ledsna hemgångar efter sena fester och bussresor på regniga dagar. Mitt missbruk av hennes musik började första gången jag hörde henne, live på Trästockfestivalen 2019. Det regnade, jag hade stött på mitt ex och vi stod där i publiken – något sorgsna – och trollbands av den helt fantastiska Beach House, en låt från tidigare albumet Vi?.
Nu är Nadja Evelina aktuell med senaste albumet med den smått genialiska titeln Aska, glitter och annat som försvinner med vinden. Gamla fans kommer känna igen sig, med vackra syntar och peppiga beats lyckas hon alltid skapa stämningsfull musik. Men söker man efter variation och nytänk får man dra sig någon annanstans, här finns vemod och åter vemod – endast. Men det är det hon är bra på. Den varierande kvalitén på låtarna innebär tyvärr att vissa spår tyvärr inte lämnar ett särskilt starkt avtryck. Men jag har samtidigt svårt att störa mig på det – när serveras urvackra kärlekslåtar såsom Små, Piller, och Vadfanärdetmedmig, kan man knappast klaga.
