Danska MØ har skrivit så många topplistelåtar både till sig själv och andra att det är poänglöst att räkna upp alla här. Men hennes två tidigare album under eget namn har båda haft det där lagret av distans som svulstiga listklättrare ofta har. Skräddarsydda låtar för en bred publik, svåra att få ur huvudet när man utsatts för dem, men också lika lätta att glömma bort.
På det nya albumet har MØ kommit in i en slags andra andning. Soundmässigt har fler influenser bjudits in och produktionen är långt mer eftertänksamt utsmyckad. Denna gång har musiken skrivits med färre personer, bland annat norska Caroline Ailin och svenska Noonie Bao. Det har gjort ljudbilden mer enhetlig, till skillnad från det förra albumet som hade sex upphovspersoner per låt. För många kockar och så vidare.
Motordrome har en mörkare ton och är inte lika beat-baserat. Eftersom MØ är så mästerlig på att skriva melodier skapar det en mycket mer intressant kontrast. Det blir då ett album man gärna lyssnar på från start till slut, istället för att direkt bli övermättad efter tre spår.
Med det sagt är det ofta lika repetitivt som innan i text och melodi, trots ett långt mer personligt tilltal som ändå gör musiken lättare att ta till sig.
Motordrome är ett snyggt komponerat album, utan tvekan hennes bästa hittills, men jag tror fortfarande att vi inte fått se det bästa från MØ än. Pophitar har hon redan doktorerat i, jag vill höra hur hon låter när hon är mer personlig och kliver ur massmediala försäljningsmallar. Dags att ringa Phoebe Bridgers.
