För varje album har Lykke Li skalat av och avlägsnat sig allt mer från den kommersiella popens värld. När det nu är dags för hennes femte album har hon dragit melankolin längre än någonsin. Ett fan skriver på Twitter ”det är för soligt ute för att Lykke Li ska släppa ett album nu”, och det sammanfattar tonen på det nya projektet väldigt väl.
På Eyeye gräver sig Lykke Li djupare i sina sår och dissekerar den besatta kärleken. Det kanske inte låter som något nytt för Lykke Li, och det är det inte. Men här är tonen helt ny och blicken närmare. Albumet går hela vägen in i det smärtsamma istället för att landa någonstans mittemellan som de tidigare albumen Wounded Rhymes och I Never Learn. Att anamma smärta och saknad så fullkomligt ger ett intressant resultat. Det är introspektivt och naket på en ny nivå. En slags epilog över något som varit, snarare än något som pågår.
Det är faktiskt rätt lätt att likna den lågmälda musiken med den som spelas under eftertexterna av en film. Albumet är också skrivet filmiskt med ett visuellt fokus i de tillhörande musikvideorna. Ljudlandskapen är karga men med albumets gång broderas de ut allt mer drömskt i lager på lager. Hon målar i gråskala, vilket kanske låter tråkigt. Men Lykke Li har, tillsammans med den gamla samarbetspartnern och producenten Björn Yttling, lyckats skulptera något sårbart och gripande stämningsfullt som aldrig känns för mycket. Men det är inte heller ett album som man bör sätta på om man inte är beredd på att må dåligt i 34 minuter.
Produktionen och arrangemangen är lika nakna som texterna. Det är melodiskt följsamt men samtidigt brokigt och rått. Medan det förra albumet So sad so sexy hade en lång rad producenter och låtskrivare som gav ett lyxigt och glossigt Los Angeles-sound, är det här precis raka motsatsen. Det är ett mer smalt sound. Här finns inget glorifierande av obesvarad kärlek utan snarare en dokumentär blick. Det är introvert, nästan klaustrofobiskt, och småskaligt på alla fronter.
Dramaturgin är fint balanserad och bär albumet. Eyeye spelades in i Lykke Lis sovrum utan clicktracks, hörlurar och digitala instrument. Att ändå få det att bli så dynamiskt, stämningsfullt och gripande är oerhört imponerande. Men att låta det vara åtta spår långt, Lykke Lis kortaste projekt hittills, känns ändå klokt eftersom det är ett så tungt album. Som helhet är Eyeye ett av Lykke Lis bästa verk hittills.
