Hur Johan Angergård hinner hålla det produktionstempo han gör är smått obegripligt. Än mer imponerande är att det mesta han skapar är både eget och lyssningsvärt. Så även här. Hans fjärde skiva under Legends-epitetet har en betydligt argare approach än tidigare, och oljud och effektpedaler trängs med de sedvanligt mjuka och skira inslagen. Att många melodier liknar tidigare Legendslåtar kan man ha överseende med när resultatet är så bedårande mångsidig pop.
Din nya skiva låter mycket argare än Legends brukar göra - vad har hänt?
- Jag tänkte faktiskt inte på det när jag spelade in, utan tyckte mest att man blev harmonisk i huvudet av allt susande och borrande. Men så här i efterhand fattar jag att den kan få en att vilja drämma en gitarr i skallen.
Du spelar i tre band samtidigt som du promotar halva Labradors katalog - är du en sån där person som aldrig sover?
- Jag sover ganska länge faktiskt, det är kanske därför jag står ut.
Av dina tre band (Club 8, Acid House Kings, The Legends), är det The Legends som är mest du musikaliskt?
- Det blir mest jag i given stund, eftersom jag är ensam i det bandet. Legends följer hur jag mår och vad jag lyssnar på, så vi får se hur nästa skiva blir. Jag hoppas att det här året inte ska bli lika mycket ångest som förra.
När får vi återse det dyngraka, omusikaliska 10-mannabandet som brukade kompa dig live in the early days?
- Haha, dem kommer du aldrig att få se igen.
