The Latin Kings har satt normen för svensk hiphop på samma sätt som Public Enemy och NWA för den amerikanska. [I]Välkommen till förorten[/I] har en status för landets hiphopscen som är lika hög som Pughs [I]Ja, dä ä dä[/I] är för svenskspråkig rock, och [I]I skuggan av betongen[/I] var ett mästerverk. Latin Kings var inte först, men de byggde upp en egen stil och en egen posse, de var äkta och de var störst. När de nu återvänder efter flera års frånvaro har det hunnit hända mycket i svensk hiphop. Petter är scenens första crossoversuccé, och bakom honom kontrakteras och uppmärksammas ett helt radband producenter och rappare. Svensk rap är inte längre en angelägenhet för några få invigda.
Latin Kings har blivit äldre och mognare men inte mindre hungriga. De djupdykningar som dök upp här och där på tidigare skivor är numera nästan borta. Chepe och Salla producerar bredbent stabil hiphop, och Sallas egensinniga samplingar av svenska barnvisor (Ayo och Ken hittade det här) och andra udda saker gör honom till en svensk helylle-RZA, men med längre hållbarhet. Han är skicklig och trygg och sätter säkra beats på hela skivan, men han har inte tappat sin lekfullhet. Hör bara på hur han leker med frasen "Vilken höjdare" på [I]Va e mina ca$h[/I].
Kvaliteten på [I]Mitt kvarter[/I] är hög och jämn, det mesta är mycket bra, och skivan har bara ett bottennapp. Texterna behandlar framför allt att kungarna är tillbaka för att visa var skåpet ska stå. Men i titellåten visar Finlands egen Santana Jukka Tolonen att även han är nere med ungdomarna. I [I]De e knas[/I] och i [I]Diggar din stil[/I] vandrar de åter bland husen i Norra Botkyrka och "softar fett i mina barndomskvarter".
Dogge har blivit mera eftertänksam med åren, men hans attack har inte mattats. Redan i inledande freestylen [I]TLK Live[/I] sätter Dogge tonen. År och erfarenheter har gjort honom mognare och klokare, men också mera cynisk. Hans triumferande skratt "Ha-HA!" låter lika självsäkert föraktfullt som en gång Johnny Lydon på Sex Pistols sista turné. "Dogge, varför kickar du inte på engelska? För jag kommer inte från USA, jag sänker jänkarna."
Till skillnad från Dogge kan Daddy Boastin tänka sig att kicka på engelska ibland, ofta i en textrad som inleds eller avslutas på svenska. I mörka, moderna och suggestiva [I]Blend dom[/I] överträffar Daddy Boastin' sig själv och lyckas låta hårdare och galnare än Ol' Dirty Bastard. Här är skivans första fullträff, en stenhård hit.
[I]Fördomar 2[/I] är ett musiksatt tal av Olof Palme. Att han var en så övertygande retoriker minns jag, men talade han verkligen så här rytmiskt? Det hade varit enkelt att sampla ett eller två citat, eller att låta en fras ur talet fungera som "skit" mellan två låtar, men att låta talet få så stort utrymme är modigt. Och det funkar, på [I]Mitt kvarter[/I] avviker inte ett Palmetal alls.
Det enda mindre lyckade spåret på [I]Mitt kvarter[/I] är Dogges försök till romantisk ballad. [I]Läppar[/I] håller inte, r'n'b-refrängen där Nang Shubang försöker vara Latin Kings egen välsjungande Nate Dogg är amatörmässig och hänger inte ihop med verserna. Det är enda spåret där Latin Kings tidiga amatörtendenser märks.
[I]Ainaziz[/I] är skivans absoluta höjdpunkt, och innehåller minst fyra olika synonymer för "polis" varav ingen är smickrande eller ens neutral. Det snällaste polisen kallas här är Kling och Klang, fast våldsammare. Inser Latin Kings och gästerna Fille och Crille hur nära de ligger 70-talets samhällsanalys från Nationalteaterns [I]Bängen Trålar[/I]? "Varför drar ni alla över en kam och skickar hundarna på grabbar som aldrig nånsin becknat ett gram, pissar på gubbarna vid makten som skickar uniformer för att trakassera trakten, vi är produkten av ett samhälle som inte bryr sig om skiten som pågår i vår betong".
Svensk hiphops kungar är tillbaka, och därmed är kampen om tronen över. För det här kan väl ingen utmana?Skivbolag:
Artist:
