Simpel gitarrpop med svenskspråkiga texter fulla av bitterljuva kärleksförklaringar och smarta lightpoetiska metaforer. Det måste vara den svåraste konstformen musikhistorien skådat, och de allra flesta hamnar obevekligen i antingen Per Gessle- eller Thomas Andersson Wij-diket. Även den som lägger till specifika sökkriterier som "Jacob Hellman-frasering" och "Joppe Pihlgren-arrogans" får ett oändligt antal träffar och ett nästan ogenomträngligt träsk att tränga igenom innan man hittar substans. Därför är det anmärkningsvärt när det under en och samma månad hösten 2005 kommer två skivor som båda uppfyller alla dessa kriterier, och som båda dessutom är utmärkta.
Alf klev fram som ett av landets större poplöften redan med sin debutsingel [I]Malmö City[/I]. Även hans fullängdsdebut lovade mycket, trots att den var långt ifrån helgjuten, och [I]Alfs andra[/I] infriar åtminstone en del av löftena.
När Alf väljer de enklaste treminutersvägarna stämmer det mesta. Det är omöjligt att låta bli att jublande skråla med i den bedårande [I]Manchester Man[/I], hur övergivet bitter texten än är. Singlarna [I]SöttSalt[/I], här också i demoform som gömt bonusspår, och den smarta tvåminutersexplosionen [I]Kunde var't jag[/I] bottnar likt Mattias Alkberg i 25 år gammal svensk punk, där Alf verkar ha föredragit Docent Död framför KSMB.
Med några försiktigare ballader hamnar han däremot snett. Bara den harmynta och spruckna [I]Idoit[/I] (men Alf, det heter inte idoit, det heter idiot /Hasse Alfredsons anmärkning) blir personlig. En popskiva om 30 minuter måste vara koncentrerad, och Alf förmår inte riktigt hålla tempot hela vägen. Fortfarande lovar Alf mer än han kan hålla.
Under många år har även Lasse Lindh varit just ett sånt poplöfte. Hans första band Chevy var ett av de där indiebanden som Linda Skugge brukade tjata om, och hans andra soloskiva [I]You Wake Up At Sea Tac[/I] fick både Nöjesguiden och Feber att bli generösa med betygen. Med synthpopduon Tribeca började det bubbla ordentligt, och den här gången levererar han slutgiltigt bevisen på att det är dags att flytta honom från Alf och de andra i pophoppens skara till det exklusiva sällskapet Bra Svenska Popsångare.
[I]Svenska Hjärtan[/I] var en av sommarens singlar. Lyckosamt kombinerade Lasse Lindh det första uthärdliga försöket att låna Jacob Hellmans brutna frasering med superba verser, en oantastlig refräng och en blinkning åt svensk vistradition ("Jag ger dig inte min morgon och inte min dag/.../ inte nåt så fjuttigt som min morgon och en dag"). Inte ens Tracks-listan kunde bortse från [I]Svenska Hjärtan[/I]. Och fler hits väntar.
[I]Om du överlever Härnösand överlever du allt[/I] hade kunnat vara en tonårsfilm av Lukas Moodysson, om sådana kom i popigt tre-minutersformat. Detsamma gäller [I]Tonårsskinn och fuskchampagne[/I], med nostalgisk refräng och små Robert Smith-dragningar i rösten, och flickor med rakbladsärr på armarna och samma Curesångare på väggarna i [I]Louise ibland[/I] (är du med, Charlotte?).
Tamburiner, en New Order-bas och åttiotalssynthar är fina detaljer, men framför allt har Lasse Lindh tagit i från tårna för att skapa de mest självklara popmelodierna och de mest minnesvärda refrängerna, och med det har han för första gången lyckats fullt ut.
Det är av sådana anledningar som Alfs stora genombrott får vänta något år ytterligare, medan Lasse Lindhs står för dörren. Det är dags nu.Skivbolag:
Artist:
