Lana Del Rey är återigen tillbaka med ett nytt album, det nionde under hennes hittills 13 år långa karriär. Efter att ha släppt en poesibok, två svalt mottagna experimentella album och trampat i klaveret fler gånger än jag kan räkna, har hon nu själv frånsagt sig sin svåra era. Hon menar att hon inte ville att någon skulle lyssna på det senaste albumet Blue Banisters, “det skulle bara finnas där om någon ville ha information” säger hon till Rolling Stone UK.
Det ambitiösa men sökande albumet fick visserligen positiva recensioner, men var löst sammanfogat och saknade riktning. Del Rey hade inget tydligt fotfäste i den utsvävande musiken och vände sig till nya producenter som inte klarade av uppgiften att förvalta de spretiga konturerna.
Även om det nya albumet, med den smidiga titeln Did you know there’s a tunnel under ocean blvd, är minst lika högtravande är det lättande nog desto mer rotat. Intentionerna är tydligare och mer genomtänkta. Melodispråket blickar både tillbaka till hennes storhetstid, och etablerar ett mer moget sound. Vi är tillbaka i pianoballader byggd på himlastormande melankoli med mörka undertoner. Karaktären är visserligen avskalad, men är nu mer singer/songwriter än försök till soul eller jazz. Det blir också tydligt vad hon försökte frammana på de två senaste albumen.
Även om tilltalet är betydligt smalare än det sound vi först kom att förknippa Del Rey med, är det också mer personligt. Sist var det snarare privat, Lanas egna ord om projektet blir i efterhand logiska. Musiken var så suggestiv just eftersom det var en oredigerad ventil, ett laborerande med antydanden om idéer som inte följdes fullt ut. När vingarna breddas är det först svårt att veta hur hög fallhöjden bör hållas. De tidigare projekten framstår nu som skissade planritningar av det nya albumet.
Istället för att visa upp något glossigt tillrättalagt eller en drömsk utopi, välkomnas vi nu in i Lanas eget huvud. Svärtan gräver djupare och känns inte lika poserande som innan. Vad vi tar med oss för intryck därifrån verkar hon mindre brydd om. Producenten Jack Antonoff får återigen ta mer plats och det är till stor del tack vare honom som skutan styrs rätt. Han har till exempel producerat albumets bästa låt A&W. Hans medverkan gör låtarna så drömska som de bör vara. Ljudbilderna är förvisso stökiga, men ändå rymliga med stora reverb och vaggande tempon. Symbiosen mellan elektroniska och akustiska instrument hanteras dessutom fint.
Skivan innehåller också en rad samarbeten med artisterna Father John Misty, Tommy Genesis, Jon Batiste och Bleachers. Duetterna är visserligen vackra, men Lana skiner starkast ensam.
