Varje gång Laleh släpper ett nytt album hoppas jag på en till låt som Vårens första dag. För varje släpp - en besvikelse, en besatthet, en nedbrytningsprocess. Jag vill ju tycka om Lalehs nya album Vatten. Men det går inte. Jag känner en olust inför den rosa-blåa estetiken och den underliga musiken.
Det det nya albumet blandas typiska Laleh-stråkar med den sortens uppblåsta pop-beats som hon producerat på senaste tiden. Stråkarna låter bra, det andra mindre bra. Tidigare har Laleh lyckats balansera de akustiska och elektroniska elementen med etoset less is more. Det är det som gör låtar som Some Die Young så fantastiska. Att hon frångått denna princip på senaste tiden är uppenbart.
Det är därför vi nu har odjuret som är låten Det kommer bli bra. Ett frankensteins monster av olika element som absolut inte passar ihop: en bisarrt stark bas, udda ljudeffekter, ett potpurri av olika syntar, visslande, gospelkör, och inte minst den där fruktansvärda barnkören som ger mig rysningar varje gång jag hör den.
Sen finns det andra låtar som är mer back to basics. Och de är faktiskt fina låtar! Jag tänker till exempel på Vattenlilja, Vatten, och Minnet av ett hav. Här ryms känslor och det peppiga vemodet som är så karaktäristiskt för Lalehs musik. Kanske för att bas och syntar inte dränker hela låtarna.
Angående texterna, personligen tycker jag inte om att höra peppiga slagord som att “jag kan bli bättre” och så vidare när jag lyssnar på musik. Värst är kanske det här fanatiska skanderandet om att man ska vara sig själv. Det är provocerande plattityder. Jag tänker på vad Kristina Lugn skrev:
“Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för. Folk som går omkring och hojtar att nu vågar de äntligen vara sig själva är irriterande.”
