Kids See Ghosts - Kids See Ghosts

Armani Maleh 08:14 14 Jun 2018

Det tredje projektet i Kanye Wests 7 spårs-följetång, efter de tidigare Pusha Ts album Daytona och Kanyes egna Ye, kommer det högt efterlängtade Kanye och Kid Cudi-samarbetet Kids See Ghosts

Omslagets ljusa färger tillsammans med den specifika titeln paketerar omsorgsfullt det mörka, tunga och något oväntade soundet. Det låter verkligen som en blandning av de båda artisterna - Cudis rytmiska trummor blandat med Kanyes lager-på-lager-produktioner är speciellt, och om man förväntade sig något nytt så har man fått det. Frågan är bara om det är ens är i närheten av vad man hungrat efter. Om du frågar mig så väntar jag fortfarande på huvudrätten. Att skyhöga förväntningar är svåra att uppnå är ingen hemlighet, men för Kanye West och Kid Cudi trodde jag det var möjligt. Precis som med Ye har jag lyssnat om och om igen på skivan i hopp om att det ska fastna och börja växa på mig, men förgäves. Det saknar den magnetiska faktorn som artisternas tidigare alster, både deras samarbeten och egna saker, vanligtvis exploderar av. 

Projektet är mycket centrerat kring Kanyes rappande verser, och det känns kul att han hittat tillbaka till den råa konsten av lyrik. Detta gör tyvärr att Kid Cudi hamnar lite i skymundan trots att han läggs i förgrunden i de flesta refrängerna. Den enda låten som mättar hungern något är Reborn. En lågmäld men kraftfull låt baserad kring en enkel pianoslinga där Kid Cudis refräng ”I'm so—I’m so reborn, I'm movin' forward” får håren på mina armar att resa sig. Det är något så sårbart med de orden och hans signatur-hummande i bakgrunden som nästan blir som ett mantra, en önskan som blir till en vädjan. Trots de ouppnådda förväntningarna är Kids See Ghosts otroligt viktig för sin tid. Både Kid Cudi och Kanye West pratar öppet om sin psykiska ohälsa. I en så mansdominerad bransch som hiphopvärlden är, är det därför mäktigt och upplyftande att se två av de största namnen, tillsammans dessutom, belysa det i sin musik. Det förtjänar en applåd i sig.

Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kamasi Washington - Heaven and Earth

Med sin musikaliska nyfikenhet, bredd och briljans finns få samtida musiken lika spännande, lika akut angelägna som Kamasi Washington. Och med sin bakgrund hos Kendrick Lamar, sina mäktiga kaftaner och missionen att vända sig till en otålig Spotifygeneration med mäktiga temaalbum fulla av tio minuter långa improviserade jazzstycken är han så hipp att det gör ont. 

The Orb – No Sounds are Out of Bounds

Engelska The Orb brukar utnämnas till grundarna av ambient house, det vill säga den genre som ofta, lite nedsättande, kallas för hissmusik. Chill, loungig electro, med sampliga konstmusikinslag, naturljudsingredienser och en slött lunkande känsla. Men idag gör Alex Paterson, bandets enda permanenta medlem sedan starten för trettio år sen, inte direkt något vare sig revolutionerande eller nyskapande. På den här skivan har han frångått minimalismen, och samarbetat med ett helt gäng musiker, vilket märks främst på de olika vokala inslagen.

Virginia Wing - Ecstatic Arrow

Alldeles för få band nämner Holger Czukay bland sina topp-tre-influenser, och bara det gör den här duon är värd uppmärksamhet. Påverkan av hans försök till pophits - Cool in the Pool och The Photo Song är särskilt angelägna i den kategorin - är påtagliga i poplåtar som The Second Shift