Av Jan Gradvall, nummer 2, 1991
Vilken dag som helst släpps en singel som lär ge det svenska popåret 1991 en rivstart. Låten heter ”Bad bad boys”. Den sjungs av tre 15-åriga tjejer från Akalla utanför Stockholm. Och har man en gång hört denna fullkomligt osannolika etiopiska popreggaelåt, då glömmer man den inte.
Discjockeyn och journalisten Michael Goulos, som nu också är talangscout på Sonets nya underetikett Sunrise, fick höra ”Bad bad boys” på en demokassett i höstas. ”Jag fick kassetten av en kille på radion och hade den säkert liggande i en vecka innan jag lysnade på den. När jag slutligen spelade den fick jag kalla kårar. Inte för att jag tyckte den var bra, faktum är att jag första gången tyckte precis tvärtom… Men refrängen liksom bara satt där. Rätt i ryggraden.”
Näste man som fick höra ”Bad bad boys” var Michael Goulos kompis Alexander Bard från Army of Lovers, som också är huvudansvarig för Sunrise-etiketten. Och Alexander Bard var mindre tvetydig i sin reaktion. ”En hit! En hit! Det var det enda jag kunde tänka på när jag hörde den”, säger Alexander. ”Och så fort jag fick tag på de som gjort den, skrev vi förstås skivkontrakt.”
De som gjort ”Bad bad boys” var tre 15-åriga tjejer från Akalla. Dels tvillingsystrarna Midi Berhanu och Maxi Berhanu, med rötter i Etiopien, dels Freweyni Teclehaimanot, med rötter i Eritrea. Något gruppnamn hade de först inte, men med tanke på Freweynis något krångliga namn döpte de snabbt om henne till Efti, och så fick det bli som det blev – Midi, Maxi & Efti.
Alla tre går på Akalla-skolan och det här med att bli artister var något de kom på först för några månader sedan. ”Vi hade nästan aldrig sjungit förut, mer än på någon enstaka fest med familjen eller så”, säger Midi. ”Det enda vi visste om musik var att vi alla gillar reggae, och att vi ibland brukade sjunga med till Bob Marleys skivor hemma i sovrummet”, säger Maxi. ”Så var det, det var absolut ingenting planerat”, säger Efti. ”Att vi började sjunga var egentligen bara Pärs förtjänst.”
Denna Pär heter egentligen Pär Aronsson och studerar avancerad elektroteknik. Pär, 27, har även ett brokigt förflutet som avantgardemusiker. Han har studerat atonal elektronmusik, han har varit med och producerat skivan ”At Stockholm” med Psychick TV, men har numera sitt hjärta i house och dansmusik. ”Jag har gillat house ändå sedan 1986, och har länge hållit på och gjort egna små demokassetter”, säger Pär. ”I höstas började jag sedan leta efter någon som kunde sjunga dem, och ramlade då på Maxi, Midi & Efti av ren slump. Jag hade ingen aning om huruvida de kunde sjunga eller inte, men eftersom jag tyckte de såg så rätt ut, så chansade jag och frågade om de inte ville provsjunga.”
Reggae är Midi, Maxi & Eftis absoluta favoritmusik. Det är inte speciellt imponerade av de varianter som görs i Sverige (”Papa Dee är väl rätt bra – för att vara svensk”, säger de artigt”), utan det är uteslutande den äkta varan från Jamaica som gäller. ”Fast en del rap och så går väl an”, säger Maxi. ”Men när det blir rock’n’roll och sånt där annat, då byter vi kanal direkt”, säger Efti.
Att de gillar reggae är heller inte så konstigt, med tanke på kopplingarna mellan Jamaica och Midi och Maxis hemland Etiopien (de har bott i Sverige sedan de var nio år). Det är från den etiopiska flaggan reggaemusiken plockat sina tre färger – gult, grönt och rött – och det är kring Etiopiens forne kejsare Haile Selassie som den märkliga rastafari-religionen uppstått.
Men Efti understryker att hon, till skillnad från Midi och Maxi, INTE kommer från Etiopien. Efti kommer från provinsen Eritrea, som försökt bli självständigt ända sedan 50-talet, och har till exempel inte mycket till övers för Haile Selassie. Att Efti, vars föräldrar flyttade till Sverige för sju-åtta år sedan, började umgås med två tvillingsystrar från Etiopien var därför inte särskilt populärt bland hennes eller Midi och Maxis föräldrar. ”Nej, de var ganska skeptiska till en början… Men så snart de förstod att vi var så bra kompisar var det helt okej.”
Alla tre pratar perfekt svenska, trivs bra ute i Akalla (”Vi åker väldigt sällan in till stan, alla fester har vi där ute”), men skulle hemskt gärna vilja återse sina hemtrakter. Efti har en bror kvar därnere, som är soldat, och de har massor med släkt och vänner, som de skulle vilja hälsa på.
Och vem vet, kanske kan de nu få de respengar de behöver tack vare royaltyintäkter från ”Bad bad boys”. Fast prioritet nummer ett är att först sköta skolan, ”favoritämnena är kemi och biologi”. Midi drömmer dessutom om att i första hand köpa en bil. ”Den ska jag ge till pappa i present. En bil är vad han alltid önskat sig.”
