Kendrick Lamar rör sig med sällan skådad smidighet och teknisk skicklighet mellan historieberättande, fittor på gatan eller på piedestaler, så massiv fallossymbolik att den hade fått Påven fuktig, och vardagsångestens stilla rök. Hans sätt att kombinera ordnärvaro med sjukligt precist flow – och samtidigt låta så laidback är ingenting annat än stor konst. Det finns alltid en organisk ton i Kendrick Lamars låtar, något som spirar emellan innovativa ljudmöten och ordens djup, likt hur en vanlig murgröna klär ett tegelhus, balanserar upp det hårda och delvis tar tillbaka fasaden. Precis som en framtida tidlös klassiker ska låta, alltså.