Keane har såklart redan utnämnts till nästa stora grej i engelsk press. Oddsen är inte så höga på att de får rätt, den här trion har vad som krävs. En relativt udda sättning endast bestående av piano, trummor och diverse elektronik - för att skapa den känsla av luftighet som blivit framförallt Coldplays signum. En sångare med pojkaktigt utseende och den klaraste av röster. Keane är nästa arenaband, sanna mina (och NME:s) ord.
Gruppen bildades 1997 i Hastings, jobbade sen ett par år i hemmet för att till slut komma fram till att det var just nya Coldplay de ville bli. Men Tom Chaplin är inte en ny Chris Martin, inte lika sorglig eller miserabel, inte ihop med en Gwyneth Paltrow (än) - han är bara med i ett band som låter som Coldplay och jag har svårt att se hur den musik de gör kan betyda något speciellt för någon. Den är snygg och bombastisk som få, melodierna är ofta klockrena, texterna enkla att nynna med i, arrangemangen åh så glimrande och produktionen storslagen. Det är verkligen lätt att älska de här låtarna om man är en sucker för svulstighet, men jag vet faktiskt inte hur jag ska älska det här bandet. Keane vill mig inget, de vill bara spela på en jättestor flygel på Knebworth inför 100.000 pers.
Skivbolag:
Artist:
