Det var med stor entusiasm som jag tog mig an Katy Perry, eftersom det är så sällan som jag recensera de största amerikanska popstjärnorna. Det finns något rätt spännande med att nosa på de kommersiella jättarna och försöka navigera i mainstream-djungeln. Jag kan inte påstå att jag har någon särskild relation till Katy Perry, men hitsen är ju bra, och det är svindlande hur många spelningar hon har på Spotify.
Trots att Smile går i linje med Perrys tidigare stil med bubbliga regnbågar, magiska drakar och glittriga emojis så framstår hennes femte studioalbum som en blek version till det som vi hört (och älskat) tidigare. Smile är ett bevis på att Katy Perry inte längre är popmusikens främsta mittpunkt. Det finns varken någon musikalisk såväl som lyrisk lyster - alla låtar är rätt intetsägande. Till min stora besvikelse finns det inget på den här skivan som motsvarar Katy Perrys största hits, och att leverera hits skulle jag vilja påstå är hela grundpremissen med att vara en enorm popstjärna.
