Monotonins suggestiva kraft har alltid varit central för Josefin Öhrn + The Liberation, och den har blivit alltmer mångfacetterad och multikolorerad. De behöver inte längre forcera med muskelkraft och volym för att uppnå sin mäktiga energi, och de nya möjligheterna utnyttjar de fullt ut. Istället för att larma viskar de, som i hypnotiska Only Lovers, som bygger sin styrka helt på en ensam stilla gitarrfigur.
Bandets tidigare psykedeliska flörtar finns det fortfarande spår av, med istället för att slå över i Interstellar Overdrive-excesser som förr hanteras de nu lågmält och subtilt till exempel i Let It Come.
Men det är med de nya elektroniska dimensionerna som Josefin Öhrn + The Liberation firar de största triumferna. I Can Feel It är en renodlad Studio 54-discohit, i form av respektfullt uppdaterad variant av den krautdigitala dansmusik som Giorgio Moroder åstadkom åt Donna Summer 1977, och lika smart dansvänlig är Desire.
Några rena Velvet Undergroundögonblick finns förstås också här, skam vore det väl annars. Hey Little Boy är deras egen I’ll Be Your Mirror, och skivans hårdaste stund Baby Come On tar med sig samma bands Run Run Run på en åktur tillsammans med Spacemen 3.
Med en så omfångsrik palett har Josefin Öhrn + The Liberation skapat sitt hittills absolut starkaste album. Att döma av vart den här bredden, dynamiken och lusten kan bära finns det dock all anledning att tro att den kommer att överträffas redan av bandets nästa.
