Den Jay-Z som gjorde Reasonable Doubt, The Blueprint och The Black Album finns inte längre. Han har hunnit äta sig mätt flera gånger om, vänja sig vid tronen och har slut på konkurrenter att inspirera honom. Magna Carta Holy Grail är istället den naturliga fortsättningen på Watch the Throne, Jay-Z:s senaste album, som han gjorde tillsammans med Kanye West. Det är ett fortsatt fokus på materiella ting, från ovärderliga konstverk av Jean-Michel Basquiat till limiterade Hublot-klockor så dyra att dina favoritrappare inte har råd med dem. Problemet är att det blir så distanserat och så svårt att relatera till. Att rappa om pengar och kändisskap har Jay-Z naturligtvis gjort i snart två decennier, men den här gången görs det med en gäspning och är nästan helt befriat från humor. Tur då att albumet lyfter varje gång han vågar bli personlig (Biggie-spökande Jay-Z Blue) eller kommentera utmaningarna det amerikanska samhället fortfarande står inför (Somewhereinamerica, som temamässigt fungerar som en uppföljare på Watch the Thrones fantastiska Murder to Excellence).
För musiken står bland annat Timbaland, Pharrell Williams och Swizz Beats som bjuder på tillfredsställande kopior av beats de redan har gjort bättre förut. Vilket är talande för skivan som helhet. Magna Carta Holy Grail är nämligen högst kompetent, men att det är tio år sedan Jay-Z frågade What More Can I Say? är uppenbart från början till slut.
