När han gör traditionell country med akustisk gitarr och fiol är det varken unikt eller mer än bara bra. I små nakna akustiska visor är han bättre, och påminner en del om vår egen Tarantula Waltz. I popigare sånger med stämsång drar det åt Stills/Nash och är ännu bättre. När han gör grubblande melankoliska americana-låtar som 24 Frames ("You thought God was an architect, now you know/He's something like a pipe bomb ready to blow”) och allra mest To A Band That I Loved är det så alldeles strålande, nästan på Steve Earle- eller Springsteen-nivå faktiskt. Men vacklandet mellan uttryck och kvalitetsnivåer säger att Jason Isbell fortfarande inte riktigt hittat hem.
Skivbolag:
Artist:
